Syskonbråk?

Jag efter en morgon med syskonkrångel!

Hur gör Ni med syskonbråk?

Kanske är det jag som ensambarn som inte vet hur det funkar?

Mannen i huset tar det betydligt mer easy än jag....jag blir galen efter 2 minuter och helt plötsligt beter jag mig precis som de bråkande syskonen...

En viss mån av syskonbråk är ju normalt och (antagligen) ganska sunt men resten då?

När det liksom lämnat den sunda nivån av bråk?

Våra barn slåss inte med varandra, visst- lite tjuvnyp men aldrig riktigt slåss (jag minns min bästa kompis när vi var yngre, hon och hennes syskon typ slängde träskor i ryggen på varandra och hotade varann med knivar) utan det är mer tjafs i stil med "nähej- joho" i all evighet och det gör mig galen!

Hur gör Ni?

Delar Ni på barnen eller försöker Ni medla eller får de helt enkelt tjafsa?