Bemötande av barn

Ofta kan jag känna att jag inte bemöter mina barn på bästa sätt, det är lätt att tappa tålamodet och det är lätt att bemöta dem genom tidigare uppförande. Just det sistnämnda är den svåraste biten kan jag tycka- barn lever i nuet och jag bär med mig tidigare händelser. 

Har det varit en krånglig morgon är det lätt att, även efter en timme, bemöta dem på samma sätt som när krånglet var som värst- är Ni med på hur jag menar?
Som sagt, barn lever i nuet och saknar förmågan att se att jag kanske är trött eller fortfarande irriterad för ngt de gjorde för timmar sedan...

I ngn Mindfulnessbok jag läste (kan tyvärr inte minnas vilken, jag har läst ganska många...) så stod det kort och gott:
- Bemöt dina barn såsom Du skulle bemöta grannens barn!

Visst, det funkar ju inte riktigt så i verkligheten men det är ändå en tanke att bära med sig- för visst har man betydligt mer tålamod med andras barn? Mer överseende? Eller iallafall så visar man inte sitt missnöje mot andras barn lika tydligt som mot sina egna...

Så, det får bli dagens tanke att bära med sig- bemöt dina barn såsom du skulle bemöt grannens barn!